…..
Det görs inte så många musikalfilmer idag, och ännu färre rockditon, så det gäller att passa på när de väl dyker upp. ”Pick of destiny” är prov just på en sådan varför jag inte kunde hålla mig ifrån att glutta på den. Rockgruppen Tenacious D:s (ja, de som hade en hit för…ja, många herrans år sedan) uppdiktade uppkomst avverkas på en och en halv timme och trots att den här filmen inte kommer att tilldelas några priser, så var den ganska underhållande, de stundvis pubertala inslagen med kukarmhävningar (ja, du läste rätt) och brakskitar till trots. Dock så innehöll ”The Pick of destiny” skamligt lite skogstokiga solon för att kunna kalla sig en äkta rockmusikal och showdownen på slutet var något av ett antiklimax, men det ska man inte hänga läpp över. Följ de första fem minuterna av filmen i klippet här nedan innan youtube-polisen kommer och rensar bort det. För övrigt är det helt sjukt hur de har kunnat hitta en liten unge som liknar Jack Black så mycket.
Uppmärksamma såväl som ouppmärksamma läsare kanske har noterat att jag inte har postat någonting annat på bloggen än dessa musiksöndaginlägg på tre veckor. Det är mitt eget sätt att kompromissa mellan att hålla bloggen igång under sommare och att göra ett uppehåll som så många andra gör. Lösningen blev alltså att hasa sig fram med dessa små ickesporadiska neddykningar i musikens magiska värld.
Om det är någonting som jag ogillar så är det när musik används som propaganda. När man liksom paratiserar på den musikaliska upplevelsen för att uppnå sina egna syften och övertala andra människor att komma över på sin egen sida. Det är en skymf, en våldtäkt på själva musikens väsen. Kanske beror det på att jag aldrig själv verkligen har brunnit för ett politiskt ideal som jag inte kan känna sympati med den här genrén. Jag har nämligen inga problem med människor som gör musik där det sjungs om kärlek och hat. Varför? Kärlek och hat är känslor, någonting som musiken själv också uppväcker. Det är som att klä vad man känner i en yttre skrud som kan nå utanför en själv och förmedla det till andra. Musiken i sig ger alltså upphov till känslor och att då sjunga om någonting känslosamt känns alltså som en helt tillåten manöver. Det går liksom ihop.
Så jag erkänner att den dagen jag lägger till mig med en politisk idé som jag känner oerhört starkt för så kommer kanske även jag att stampa takten till någon catchy marchdänga om jordbrukspolitikens inflytande på inflationen i nordöstasien. Fast stampa takten gör jag ofta. Knutna nävar är ett exempel på ett gammalt proggband som trots sitt ihärdiga budskap, eller kanske snarare tack vare, lyckas få mig att sitta och gnola med. Blir det för överdrivet så blir det nämligen bara pekoralt och humor är, som vi alla vet, en känsla i allra högsta grad.
En låt som jag har haft väldigt länge på min dator är ”Understanding Marx” med ”Red Shadow” och den lyckas fånga det som jag beskriver rätt bra. Alla måste inte lyssna, men jag rekomenderar det.
Red Shadow (The Economics Rock & Roll band) – Understanding Marx
Musiksöndag nummer 3 är här. En söndag som för övrigt präglas av en hård bergsetapp i ”le Tour de France” (ett av de få sportevenemangen som jag faktiskt följer i över huvud taget tillsammans med fotbolls-VM, en tävling där utövarna har bra mycket mer hår på benen) där Rasmussen lite tidigare idag vann dagens sträcka efter en skön liten tripp i alperna på ungefär 4 timmar och 50 minuter. Hyffsat imponerande.
Nåväl. Helgen har präglats av biobesök, en smärtsam (och tämligen orättvis) förlust i poker samt en hel del Guitar Hero II. Nu är det inte så att jag själv äger ett exemplar av det här spelet med tillhörande plastgitarr, men jag jag tackar inte nej till att rocka loss lite när tillfället ges. Det är intressant hur stor diskreptansen är mellan hur tuff man känner sig när man står och matar riff på den lilla miniguran och hur häftigt det faktiskt ser ut för åskådarna, viket nedanstående video lyckas förmedla rätt bra.
Den som inte har prövat det här spelet rekomenderas en session eller två, då det här är det enda sättet att få känna på hur det känns att vara en gitarrvirtuos utan att skaffa sig obscent kraftiga valkar på fingrarna och lägga på sig en offantligt dryg stil. Ungefär som John Petrucci:
Ok, ok. Jag ska erkänna på en gång. Det var en dålig idé att gå ut så hårt och lova nytt material från mig varje vecka. Tanken från min sida var att försöka tvinga fram någon slags kreativitet, men då detta ungefär är som att jaga efter en katt som man vill klappa så har jag beslutat mig för att ändra taktik lite. Musiksöndag fortsätter, men det finns inga garantier att det nödvändigtvis kommer innehålla något nytt material av mig. Motivationen får komma när den kommer, och om den inte gör sig gällande så grundar det sig antagligen på att den ligger någon annastans, vilket är fallet just nu.
Nåväl. Nog om detta. Denna vecka tänkte jag propsa för en komikerduo som kallar sig för ”Flight of the conchords” och som är smått fantastiska. När musikalisk förmåga blandas med klockren humor och träffsäker satir brukar det ofta sluta rätt bra. Så även i det här fallet. Vi kör lite utav en kavalkad här nedan med hela fem helmysiga youtube-klipp att avnjuta såhär på söndagskvällen. Alla måste titta (och lyssna)!
För övrigt kan ”binary solo” vara en av de mest fantastiska stunderna i musikhistorien!
Traditioner är oerhört trevliga, inte sant? Egentligen så tycker jag att jag har för lite regelbundna ritualer i mitt liv, och framföralltför få sådana som jag själv har skapat. Visst, julafton i all ära, men jag tror vi hade kunnat räkna de människor på ena handens fingrar, alla antagligen nyligen förrymmda från valfri anstalt, som om de själva hade fått bestämma, hade upprättat en tradition där de tittade på tecknat vid klockan tre.
Nåväl, vad kan jag då göra för att hjälpa till att tvätta bort det här konventionsstyrda beteendetvånget annat än att inrätta min egna tradition? Från och med nu är varje Söndag inte bara en ledig dag då många människor brukar passa på att tvätta all smutsig tvätt som med sin oerhörda volym har omöjliggjort någon som helst manövrering i den redan alltför trånga tvättstugan, utan det är även en musiksöndag. En dag då i alla fall jag kommer att posta ett inlägg på den här bloggen innehållandes ett egenhändigt ihopknåpat musikstycke, antingen något som jag har komponerat själv, eller mer troligen en notsammansättning som jag har snott från någon annan och omtolkat, en så kallad cover. Det är heller inte helt omöjligt att det kommer figurera en eller annan musikrellaterad nyhet, ett trevligt tips på något man kan lyssna på, eller något annat musikrellaterat. Framtiden får utvisa exakt hur musiksöndag kommer att utformas.
Utan större omsvep så sätter vi igång direkt med Musiksöndag #1!
Var det någon som såg serien ”James bond junior” när de var små (eller stora)? Jag vet att jag satt som klistrad varje lördagsmorgon klockan 6 eller vilken tid nu TV3 ansåg att det var lagom för små barn att springa upp och väcka hela huset. Det lustiga är att jag inte kommer ihåg speciellt mycket av själva seriens innehåll. Vad som där emot sitter fastetsat än idag är vinjetten som var, på ren svenska, jävligt catchy ass. Vad passar då bättre än att göra en omtolkning på denna härliga 48-sekundershit, som i min version visserligen har utökats till hela 51 sekunder? Ingenting som jag kan komma på i alla fall. För de som inte har hört orginalet så finns naturligtvis lösningen på det problemet på You Tube (Hallå! Vad finns INTE på You Tube?).
Min version är lite mer pianobaserad, lite mer skränig, och lite mindre 90-tal:
Martin Larsson – James Bond Junior
Om någon sitter och trycker på en sång som de gärna skulle höra omtolkad av undertecknad så tar jag tacksamt emot förslag.
Uppmärksamma läsare kommer kanske ihåg att jag i Volym I av bloggen postade ett inlägg med några framföranden av Greg Pattillo, killen som spelar tvärflöjt och beatboxar på samma gång. För ett tag sedan så snubblade jag över ett klipp på You Tube där samma kille spelar tillsammans med en cellist i New Yorks tunnelbana. Kanske inte den bästa platsen för ett musikaliskt framträdande, men trots allt oljud runt omkring så är det här fortfarande smått fantastiskt.
Den senaste tiden har jag haft en viss lucka mellan det att jag slutat jobbet till att min sommarkurs har tagit vid. Detta har gett mig tillfälle till en del planlöst kringstrosande på stan. Framförallt brukar jag hamna i diverse affärer. Förra veckan var det som bekant designtorget som lyckades lura av mig några slantar, och nu senast så var det Åhlens som ärades med mitt besök. I volym I av bloggen så skrev jag för inte så länge sedan om skillnaden mellan religion och filosofi. Anledningen till att det inlägget såg dagens ljus var att Akademibokhandeln, precis som väldigt många andra instanser som pysslar med böcker, hade den, i det här fallet tyvärr, sedvanligt dåliga smaken och kunnandet att bunta ihop filosofi och religion under en och samma kategori. Väl inne på Åhlens fick jag se ett nytt exempel på en sådan här utrymmesbesparande åtgärd, som naturligtvis kräver en ny analys.
Jajjamensan, den här gången är det psykologin som flankeras av flum. Jag påstår dock att även om den här indelningen rent generellt, och speciellt i en vetenskaplig kontext, är helt uppåt väggarna så är ändå inte Åhlens helt ute och cyklar. Jag skulle snarare säga att de kör någon slags kickboard. Antagligen inomhus.
Först och främst så kan samma argument anföras på skillnaden mellan filosofi och religion, tillämpas för att illustrera skillnaderna mellan psykologi och newage. Som Tobias skriver på Moloken (en blogg som för övrigt ligger lite i träda i väntan på ett beslut rörande dess framtida existens):
Filosofi handlar om kärlek till vishet; kärlek till förnuftet. Religion å sin sida är helt väsensskilt filosofi. Religion handlar om dogmatism, blind tro och att ha vissa trosföreställningar på grund av att de känns bra, snarare än att de är speciellt sannolika.
På samma sätt handlar psykologi inte om planlöst flummande utan om vetenskapligt förankrade teorier om det mänskliga psyket. Newage å sin sida drar sig inte från att förklara allehanda fenomen med hjälp av allt från strömmande livsenergier till dominanta utomjordingar. Vi talar alltså om två helt olika saker. Dock så finns det en viss koppling, en koppling som jag tror och hoppas att ansvariga på Åhlens är medvetna om och har rättat sig efter, så att vi inte bara har att göra med en ren och skär tro att det faktiskt handlar om samma sak.
Kopplingen ligger i att newageböcker ibland har en tendens att komma med psykologiska poänger om man skrapar på ytan och förbiser de flummiga förslagen på förklaringar till dessa fenomen (alliteration is the shit). Låt mig ta ett exempel. Feng Shui kan visserligen knappast kallas newage då det snarare tangerar på att vara oldage, men det passar samtidigt perfekt in i mallen för hur newageidéer absolut inte får vara vettiga eller vetenskapligt förankrade i sina förklaringsmodeller. Väldigt kort så handlar denna uråldiga lära om hur man ska organisera och möblera sitt hem för att undvika att bli negativt påverkad av energier som påstås flyga kors och tvärs genom hemmet. Till exempel så är det direkt olämpligt att placera skrivbordet så att man sitter med ingången till rummet bakom sig, eftersom man då, som alla människor borde fatta, får eneriflödet rakt i ryggen, vilket inte alls är bra på något sätt.
Låt oss nu skilja på rådet att inte sitta med ryggen mot dörren och själva förklaringen om att detta beror på några slags osynliga kraftstrålar som härjar i universum. Bara för att det senare är rena rama smörjan, så behöver inte rådet i sig vara felaktigt det också. Man kan i själva verket ge belägg för detta på psykologisk väg. Att sitta bortvänd från rummet skulle kunna inge en viss känsla av otrygghet då man inte har uppsikt över sin omgivning och någon illvillig människa skulle i en sådan situation lätt kunna smyga upp bakom ryggen på en. Jag skulle nog alltså gå med på att det inte är helt lämpligt alla gånger att möblera sitt hem på detta sätt, men anledningen till det går att förankra i psykologin utan att man ska behöva ta hjälp av något mystiskt och okänt fenomen.
Tittar man lite i de böckerna som står under newage/psykologi på Åhlens så upptäcker man att det ofta handlar om denna typ av publikationer, där de handfasta råden i sig mycket väl skulle kunna ha en psykologisk grund medan de påstådda bakomliggande orsakerna uteslutande bara handlar om flum. Nu skulle jag dock inte på något sätt vilja påstå att man möts av ett vettigt och stringent resonemang, bara man plockar bort alla övernaturliga och mystiska inslag. Man kommer fortfarande att mötas med sida upp och sida ner av dravell, men samtidigt så kan det som sagt dyka upp vissa bitar som även om de inte skulle hålla för en vetenskaplig prövning, åtminstone kan klassas som lika god spekulativ populärpsykologi som många självutnämnda livscoachers verk. Man gör nämligen ett misstag om man tror att precis allt som skrivs i dessa böcker har uppdiktats av de excentriska författarna under extra intensiva svamptrippar. Det är nog få inom denna genré som skulle förespråka att man ska slå sina barn varje dag, eller anklaga sig själv för allt ont som händer i världen. Det finns alltså i vissa frågor, en viss förankring i verkligheten, även om det kanske inte alltid verkar så. En förankring som härstammar i psykologiska fenomen som teoribildaren antagligen har stött på, men inte lyckats eller velat identifiera på ett vetenskapligt sätt (jag föreslår, helt ovetenskapligt, som en följd av min egna introverta spekulation, att det förra gäller oftare än det senare). Vidare så finns det dock andra delar i teorierna där man börjar undra om det trots allt inte fanns en överdos av telletubbiestittande med någonstans i bilden under deras tillblivande.
På tidningen Sköna hems hemsida kan man få råd av redaktionens alldeles egna Feng Shuikonsult, Pernilla Eriksson, som har utbildat sig vid – håll i er nu – Nordic School of Feng Shui, utav självaste Agneta Winqvist Nyholm som figurerar på bilden här nedan.
Nåväl, det där var läskigt. I vilket fall som helst så är Pernilla så hygglig att hon svarar på läsarnas egna frågor om Feng Shui, läran som hon själv väljer att beskriva på följande sätt:
Feng shui handlar om den osynliga energi som finns i all materia, och de vägar som denna energi tar. Att inreda för god feng shui innebär att skapa rum som balanserar de fem grundenergier som universum enligt feng shui består av.
Låt oss nu titta på hur detta omsätts till konkreta råd. Brevskrivaren Sofia undrar lite över hur hon ska ordna sitt nya rum:
Jag 14, och min mamma ska flytta till en ny lägenhet där jag ska få ett rum på 10 kvm. Har tänkt måla det grönt med en mörkgrön fondvägg. Det finns ett fönster på ena väggen så det är ganska ljust ändå. Och så har jag en säng, ett litet skrivbord, en hylla och en liten tv som ska få plats. Hur löser man det bäst?
Pernilla är naturligtvis en hyvens kvinna och svarar:
Grön är en lugn, balanserande och neutral färg som passar i alla rum. Välj nyanser som du trivs med bara! När du ska möblera så försök att få sängen i en bra placering, att man sover bra är alltid det viktigaste. Ställ den i kraftposition, med en hel vägg bakom huvudändan och fri sikt mot dörren.
Att ställa sängen på det föreskrivna sättet tycker jag verkar som en väldigt bra idé, men inte tack vare att den då hamnar i en ”kraftposition”, utan snarare därför att jag i egenskap av att vara människa känner mig tryggare då jag sover med så mycket vägg omkring mig som möjligt. Som sagt så behöver denna disposition hos mig inte beskrivas med hjälp av externa energiflöden, utan jag är helt övertygad om att den kan förklaras utifrån ett psykologiskt och evolutionärt perspektiv. Ett förslag skulle kunna vara att en lirare som gillade att sova mitt ute på den öppna stäppen, var ett bra mycket mer lovligt byte för lunchsugna rovdjur än de som instinktivt skyddade sig med hjälp av terrängen.
Nåväl, det går att finna fler exempel på sådana här snusförnuftiga råd i frågespalten, men även en del lite mer suspekta. Eller helt tokigt jävla jättemystiska om man ska tala klarspråk. En brevskrivare som verkar vilja vara anonym, vilket jag också skulle vilja vara om jag ställde en sådan här fråga (glöm uttrycket ”det finns inga dumma frågor”, för det finns det verkligen), ställer Pernilla inför den här kluriga nöten:
Jag och min kille funderar på att köpa en lägenhet som säljes pga separation.Eftersom paret har bott där bara ett år, undrar jag om det kan bero på dålig energi/feng shui i hela lägenheten. Betyder detta att vår relation eller någon annan aspekt av vårt liv kommer att drabbas också?
Pernilla svarar:
Det här är en väldigt svår fråga! Jag tror absolut att före detta ägarna har lämnat sin energi och sina vibrationer i väggarna. Det behöver ju inte betyda att ni också kommer att separera för att ni flyttar in där. Däremot skulle jag rekommendera att ni gör en energirening/space clearing i lägenheten när ni flyttar in. Det finns konsulter som gör detta och böcker i ämnet. Jag är själv utbildad i en gren av space clearing.
Här har Feng Shui absolut krossat gränsen från att vara någon slags spekulativ populärpsykologi till att bara balla ur i rent och skärt flum. Pernilla är i andra frågor inne på sådana saker som hur husets placering i en sluttning påverkar de boendes välgång och var rikedomsområdet är placerat. Bäst gillar jag dock rådet till ett par som är osäkra på var de ska placera sin soffa att de ska: ”pröva att ha soffan på de två olika platserna och sen känna efter vart ni trivdes bäst.” Här börjar man undra om det trots allt inte måste ligga något i dessa teorier som kan generera såhär effektiva råd.
Att trycka in newage och psykologi under ett och samma tak är alltså på ett sätt helt galet. Samtidigt kan jag förstå lite hur den som har bestämt sig för denna indelning har tänkt. Vissa böcker är svåra att placera i vare sig det ena eller det andra facket, då de både erbjuder handfasta levnadsråd och pekorala kvasiförklaringar. Böcker som vid första anblicken kan verka hyffsat vettiga, men som efter ett tag börjar ange hustomtar och jupiters placering i kräftans vändkretsen som troliga anledningar till att saker och ting är som de är. Vidare så kan till exempel två självhjälpsböcker, varav den ena är vetenskapligt förankrad och den andra helt saknar någon som helst grund i över huvud taget, syfta till att användas på samma sätt, till exempel att förstärka läsarens självkänsla. Kanske har då syftet med dessa böcker stått i centrum vid dess kategorisering, snarare än dess förmodade sanningshalt, en utveckling som jag i sådana fall hoppas att jag slipper se sprida sig. Jag fasar i alla fall för den dag jag kommer in i en bokaffär och får se en bok om homeopati brevid ett medicinskt uppslagsverk. No offence, Hahnemann.
Designtorget representerar egentligen det mesta som är fel med människors moderna konsumtionsvanor. Totalt meningslösa prylar månglas ut till skamlösa överpriser till kleti och pleti, som till råga på allt, själva tror att de behöver dessa avskrädesattiraljer. Jag är naturligtvis inte själv imun emot detta, och det händer således ibland, att även en brilliant människa som jag trillar dit.
Dagens skörd (vilket jag också hoppas kommer bli årets eller deceniets skörd), rankad efter növändighet i fallande ordning, blev således:
1. Minipluska
Ok, jag ska erkänna på en gång, även om det i viss mån underminerar min kraftfulla inledning, att denna prylen faktiskt har ett verkligt användningsområde. Jag brukar normalt sett bära omkring alla mina kort, sedlar och beundrarbrev i ett lagom slitet SL-fodral. För ett tag sedan fick jag nog och bytte till en vanlig plånbok, vilket fick till följ att min annars så eminenta gångstil påverkades negativt, då den osymetriska volympropotionen av pryttlar i mina byxfickor på något sätt lyckades skapa en reva i rumtiden. Därför blev jag extra glad när jag hittade den här miniplånboken som kombinerade fördelen med SL-fodralets smidighet med en vanlig pluskas design och användning.
2. Småkompis
Den som är ivrig med att dra slutsatset kan lätt tro att jag har en viss fäbless för saker i miniatyrformat, eller åtminstone prylar som i och med sitt namn antyder att de innehar en mindre storlek än det normala. Detta är dock inte en riktig iaktagelse. Även om jag gillar minigrisar mer än vanliga diton så sysslar jag inte med denna typ av diskriminering. Denna lilla ”småkompis” – en förseglad tygpåse, antagligen fylld med aska ifrån döda spädbarn, som något slags postironiskt grepp – har inga direkt dolda funktioner. Den är vad den är, och tanken är att – ja, vid närmare eftertanke så nämns egentligen aldrig funktionen. Själv har jag haft några sådana här färgglada textilklumpar tidigare, och då använde jag dem som någon slags korsning mellan stressbollar och snuttefiltar. Som ett slags rumsrent gossedjur för vuxna.
Ok. Här kommer trean. Sitter ni ner?
3. Ernst Kirchsteigertändsticksask
Den här varan utövade som en slags mystisk dragningskraft på mig. Det är bara så bissart att någon har fått idén att trycka upp en samling tändsticksaskar, alla med motiv på denna händiga karl, kompletta med lösryckta knasiga citat av ovannämda man på baksidan. Egentligen vill jag inte stödja sådana tilltag men jag kände på något sätt på mig att det här pyromanhjälpmedlet kommer att bli en framtida klassiker, och även om min förutsägelse inte slår in, så var jag tvungen att inhandla detta objekt enbart på grund av dess symboliska värde. Den här tändsticksasken representerar på ett så vackert sätt den totala meningslösheten, speciellt med tanke på det väl tilltagna priset som jag inte tänker berätta eftersom det kan bli pinsamt för mig. Det finnns inte någon vettig anledning för en normal, nykter människa, vid sina sinnes fulla bruk, att punga ut med så mycket pengar för att komma åt den lilla ökning av den hedoniska nivån som det här tinget möjligtvis kan ge för vissa, ännu ej tvångsintagna, människor. Just därför att den här tändsticksasken var så meningslös, så blev den också på något bakvänt sätt meningsfull för mig. Paradoxalt var ordet, sa Bull.
Designtorget lyckades alltså snärja mig den här gången, men det kunde trots allt ha varit värre. Jag kunde ha handlat av den här clownen.
Människan står alltså på Drottninggatan och kränger obskyra spindelmannenmasker, som ser ut att vara tillverkade av livegna småbarn med taskig motorik i valfritt u-land, för 59:- styck. Om nu någon som råkade knalla förbi och utav någon outgrundlig anledning skulle få lust att klä ut sig själv, eller – gud förbjude – sina stackars ungar, till en taskig superhjälteklon, så förväntas alltså personen i fråga att punga ut med lika mycket pengar som det krävs för att köpa sig ett gott samvete hos Individuell Männniskohjälp under en månad. Det är en absurd begäran.
Ibland vill man bara börja om. Stänga av, sätta på. Lämna det gamla, inleda det nya. Glömma bort, skapa nytt. Rasa ner, bygga upp. Flytta ut, flytta in. Städa upp, stöka ner. Avsluta, påbörja. Sudda ut, skriva nytt. Förstöra, skapa.
På den gamla goda tiden var det lätt. Mitt nintendo hade en resetknapp, och som jag älskade den knappen. Den kunde man trycka på när som helst, och vips, så fanns det ingenting kvar av vad man tidigare hade åstadkommit. Allt började om från början. Alla gamla bedrifter och nederlag suddades ut. Försvann. Utplånades fullständigt. Resetknappen var likgiltig inför omvärlden. Allt den gjorde var att söndra och härska. Söndra dåtiden och härska över framtiden. Skoningslöst inför vad som redan fanns, men sekunden senare utplånades.
Det bästa var att man kunde trycka på den är man ville. Trycka, trycka, trycka, utav glatta livet. Det fanns ingen övre gräns. När som helst kunde man välja att avsluta och börja om. Avsluta och börja om. Avsluta och börja om.
Volym I av den här bloggen har kommit till sin ända. Mars 2006 till Juni 2007 blev dess tidsrymd. 125 inlägg och 226 kommentarer blev dess kvantitet.
Nu trycker jag på resetknappen och börjar om.
Den 30:e Maj invigde Carl Bildt sveriges ambasad i Second Life. Second Life är för er som inte känner till det en slags virtuell värld i stil med många MMORPG-spel. Vad som skiljer Second Life ifrån till exempel World of Warcraft är dock att medan man i det senare går och slår ihjäl rumpnissar för att tjäna guld och gröna skogar, så går Second Life snarare ut på att springa omkring som en dåre, hitta roliga utstyrslar till sin karaktär och irritera så många av de andra användarna som möjligt.
Att Sverige har öppnat en ambasad i ovan nämnda värld är både intressant och lite tossigt. Carl Bildt hade till och med fått en egen avatar med vitprickig slips och allt.
Efter att ha hört om invigningen kände jag mig bara tvungen att spana in denna arkitektritade villa i egen hög person så jag skapade mig helt enkelt en egen karaktär och knatade in i denna värld av pastellfärger och flygande missfoster. Efter att ha besökt huset med min avatar och fått bevittna när en groda och en katt tillsammans kapade receptionen och strödde rosa elefanter omkring sig, så började jag dock fundera på vad sjutton hela det här projektet är tänkt att åstadkomma. I över huvud taget så känns Second Life mest som en stor lekplats för vuxna, vilket inte är så konstigt, eftersom det är precis vad det är. Att knata in i ett hus som drivs av den svenska staten, men som samtidigt är översvämmat av hula-hula-dansande tvättbjörnar, känns minst sagt lite mystiskt.
Oavsett hur det är med den saken så måste jag ändå säga att det är ett vågat och roligt (och lite tramsigt med tanke på att hela projektet fick en slutnota på 400 000 kronor) initiativ. Hejja!
